m i k a e l a r u s t a d

Idag ska hon firas! Bästaste Johanna!

Vi ses i vimlet! :)

Idag är jag en trött tjej. Har haft 3 intensiva dagar så jag känner mig som kokt spagetti, skulle kunna rinna ur soffan närsomhelst.

Igår var det tjejkväll hemma hos Andrea men ju mer vin jag drack dessto tröttare blev jag, så ingen utgång för mig. Sjukt trevligt var det i af men i vanliga fall brukar jag bli pigg av alkohol istället för toktrött som igår.

Röd dag idag, underbart! Blir en lugn dag här hemma på Lidingö, ska bara fixa lite här hemma och ha en mysdag med mig själv.

Väntar på ett viktigt samtal. Sitter på nålar... :)

Det tog mig 5 dagar att bli människa efter Sälen. Jag hade planerat en toklugn helg... men likförbannat började partynerven att spöka igår. Jag tror det är vädret! Man vill ut ut ut, träffa folk, dricka glassiga drinkar och umgås.

Så det fick bli en liten spontanfest hemma hos mig och sen drog vi ut på stan. Det blev ingen gigantisk utgång, men ändå skönt att komma ut.

Idag var jag och Emma K till Kungens Kurva och fyndade. Har äntligen fått upp gardinerna i sovrummet, och sen har jag fixat och donat på balkongen. Är supernöjd! Rusta har billiga och superfina grejer till balkongen/uteplatsen bara så ni vet!

Sitter och pratar med min tvilling Em på chatten på FB. Vi är så sjukt lika att det är läskigt. Vi är båda uppfödda på landet i en stabil familj, med en barndom fylld av trygghet. Båda är nog ordentligt bortskämda både materiellt och emotionellt. 

Problemet med oss båda är att vi är sjukt rastlösa som individer. Vi pendlar snabbt i vad vi vill här i livet och slits mellan det trygga och det otrygga. Männen i våra liv är otroligt tålmodiga och ska ha en eloge som står ut med oss som kan ta oss för dom vi är. Jag hade tröttnat för längesen om jag varit tillsammans med mig själv. Samtidigt är det alltid fullt ös runtomkring oss, så vi ger nog en hel del energi även om vi tar en del oxå :)

Jag har flackat runt en hel del i mitt liv, följt mina impulser och kastat mig ut utan att veta att jag skulle landa mjukt. Nu den senaste tiden kan jag känna att jag söker efter trygghet på ett annat sätt, jag vill börja bygga ett liv. Men det får inte bli tråkigt.

På ett sätt trodde jag att mitt beteende och min puls som alltid slår i 180 sakta skulle avta. Men det är nog något som kommer förfölja mig resten av mitt liv, jag måste lära mig att använda mig av den vid rätt tillfällen.

Jag har hela tiden tagit dagen som den kommer, visst har jag haft mål men mer "vilket land jag ska besöka", "om jag ska hoppa bungyjump" eller nåt annat halvgalet.

När jag ser mig omkring i min umgängeskrets börjar jag se att andra prioriterar annorlunda. Dom börjar spara ihop pengar till långsiktiga mål, typ hus, dom tar stabila jobb för att kunna skaffa barn.. dom invisterar i sånt som kommer ge dom en säker framtid helt enkelt.

Jag å andra sidan har inga direkta livsmål... jag har alltid gått på känslan och känslan har alltid sagt att det där ordnar sig.

Men jag är ingen tonåring längre, kanske är det dags att börja tänka om. Jag har upplevt otroligt mycket, gjort mer än dom allra flesta. Är det dags för mig att invetsera i en säker framtid?

Om jag ska göra det så måste det ändå vara i nåt som jag brinner för, det är det allra viktigaste. Ett jobb som får dagarna att kännas meningfulla, något som jag kan växa med.. ett hus som jag älskar vid första ögonkastet och en bil som ger mig adrenalinkickar.

Bara för att man börjar bli vuxen behöver man väl inte bli tråkig? Eller?

Jag är verkligen inte som alla andra, jag är född att sticka ut.